Sex sällsynt bra viner på en bättre måndag

Här i veckan var vi sex vinroade människor som träffades och drack några goda viner, bland annat en annan vinbloggare, konjären. Reglerna var ett vin per person som hälldes blint för de andra. Tre viner per omgång. Alltid en kul gissningslek.

 

Echezeaux 2007 (Daniel Rion)

Det här vinet har jag druckit förr och visste vilket det var. Ytterst fin doft med drag av mossa, vildhallon, citrusskal, tät lite sötaktig frukt med stort djup.

Med luftning blir smaken rätt mjuk med mycket tät komplex frukt, en välgjord och tillgänglig Echezeaux trots sin unga ålder. En kaskad av söta röda bär, citrusskal och blommor. Mycket bra. Flera var inne på någon nya-världenpinot vilket jag inte var helt med på, det låter mer i linje med brodern Patrices viner.

Spätburgunder 1999 (Meyer-Näkel)

Klart udda lite murken doft med långt gången mognad. Gammalt trä, lakrits, krut, ett uns arrak och söta fruktaromer.

Mjuk sötaktig silkig frukt åt det röda hållet, rejält åldersstigen, citrusskal, salmiak.

Mycket svårgissat, jag var inne på någon rejält gammal grenache av klassiskt och bra snitt. Klar överraskning och betydligt yngre än vad alla trodde.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

Mitt vin. Som vanligt väldigt aromatisk med mängder av blommor och röd frukt, lätt rökiga animaliska drag och rejält med lavendel och andra rostade örter.

Efter lite virrande kom de andra fram rätt bra till vad det var. Bra men inte alls på samma nivå som 98'an.

Opus One 1986

Här var det enkelt, trodde vi.

Rejält mogen underbart djup doft, cederträ, viol, mogen finstämd frukt, tydlig ton av lera och järnmalm, blyertspenna. Strålande!

Mjuk mogen smak av klassiskt snitt. Imponerande komplext och bästa vinet under kvällen. Underbart gott vin.

Att det var bordeaux kändes självklart. Efter lite diskussion lutade vi åt Pessac och då isådanafall ett av de bättre slotten. Kvällens mest tappade hakor när flaskan avtäcktes och förmodligen det bästa amerikanska vin jag druckit.

Mas de Daumas Gassac 1982

Även denna var väldigt finstämd i klassisk stil med tydliga drag av cederträ, malen sten, dov mörk frukt, viol och mint.

Trots en del utveckling så känns den ännu lite ung med rejält av tanniner, lera, pinjenöt. Först arketypisk Bordeaux för att sen stänga ner sig lite och få lite andra drag. Definitivt Cabernetbaserat.

Om vi drog oss söderut på förra vinet kändes Medoc rimligast här. När det inte var Bordeaux så var vi rätt lost. Imponerande bra och galet ungt för ett 30 år gammalt vin, det kommer hålla i 30 till (det står på baksidan att vinet bör lagras mellan 5-50 år). Ca 75% cabernet sauvignon, resten merlot, malbec, cabernet franc och sydfranska druvor. Sällsynt informativ baksidestext.

Côte-Rôtie Brune et Blonde 2003 (Guigal)

Om de två tidigare var klassiska så var det här väldigt modernt. Yvig och extemt hårt fatad doft som inte visar någon direkt druvkaraktär. Örter, röd och mörk frukt, rostat kaffe, plommonkompott.

Massivt och rätt komplext, rätt gott trots sina svulstiga drag men i en lite svår fas.

Cote-Rotie kändes ingenstans, jag var mer inne på ett monstervin från Toskana. Kan kanske bli nåt om många fler år, årgången spelar nog stor roll för stilen.

Summa sumarum: Två pinot, två Cabernet och två syrah. Men ändå så olika, väldigt kul och lärorikt. Alla slank ner lätt med helstekt rådjurssadel och tillbehör.

Bortsett från någon enstaka annan sysselsättning är det här nog det roligaste jag vet. Tänk, vin är ett av få ämnen man kan vara oense om och ändå komma helt överens.