Barbaresco 2003 (Voghera)

Jag kom på när jag stod på SB att jag dricker alldeles för lite Barbaresco och undrade varför jag inte köper det här vinet oftare som levererar riktigt bra Barbrescokvalitet för pengen (trots en trist prishöjning på 20%). Öppnade samma kväll till passande mat.

Doften visar på typiska nebbinyanser men de omgärdas dessvärre av en subtil korkdefekt. En ny flaska öppnas som är helt korrekt. Bra lite köttig doft med balsamiska nyanser, ved, en näve nypon där kvistar och jord blandats med, tobak, läder och tranbär. Jag saknar den fina parfymerade tonen man brukar hitta i bra nebbiviner men annars är det fruktigt och väl sammansatt.

Syranivån och stramheten är precis som den ska, alltså hög, vilket var precis vad jag kände för. Frukten drar åt syrliga bär, läder, tobak, teblad och citrus. En bra och välgjord Barbaresco för priset som jag borde dricka oftare.

Philip Shaw Nr 89 Shiraz Viognier 2004

Philip Shaws Shirazviner är betydligt lättare och subtilare än gängse viner från Australien, det kanske är därför de hamnat i skymundan. Det här vinet har Pinot Noir-lika kvaliteter med mjuk bärig frukt och silkiga tanniner. Visst är syran förhållandevis låg och en del vaniljtoner dyker upp men det är inte alls det vanliga kraftpaketet med tuggbar frukt och mängder av ek vilket det oftast är på den här nivån.


Doften är stor och djupt komplex med smultron, tranbär, stensöta, lakrits och vanilj. Det finns ett tydligt blommigt/parfymerat inslag på ett sätt som får mig att tro att Viognierinslaget är förhållandevis högt. Mycket fin och intressant doft på ett balanserat sätt. Med lite luft kommer lite rökiga tjärpastilltoner och mint fram.

Smaken är mjuk med sötbärig frukt, snäll tanninstruktur och låg syra. Komplext och gott, ett vin som många skulle definiera som ”väldigt gott” men som för mig saknar lite personlighet och struktur för att göra det intressant.

Det är framförallt efter lite luft som jag blir riktigt uttråkad av det här, korkar igen det och öppnar en Casalferro istället. Jag hade hoppats att det skulle ha fått en balans och komplexitet som tex Glaetzers Bishop Shiraz får med lite ålder men tyvärr har det inte det.

Chateau Pape Clément 2002

Pape Clément är det äldsta vinhuset i Bordeaux. Det grundades 1299 av Bertrand de Goth, sex år senare då han blev utnämnd till påve döptes gården till Chateau Pape Clément. 90% av arealen på den 30 hektar lilla vingården består av röda druvor.

Doften osar enormt hög kvalitet men inte på ett självklart, inställsamt, yppigt eller sminkat sätt utan på ett stenigt, kompakt sätt. Tät frukt och sällsynt bra mineralkänsla som lyfter det här vinet ovan en normal upplevelse av bra Bordeaux. Ruggigt snyggt bygge med mörk choklad, tät plommonfrukt, lera, rost, gul paprika, cederträ, blyertspenna och en del fattoner.

Smaken är krämigt tät med fin frukt utan att vara alltför inställsam, balanserat modern. Plommon, vildhallon, mogen gul paprika, kaffe, rost och choklad. Det är balansen mellan komponenterna av frukt, fat, fräschör och under det en underbart stenig mineralkänsla som gör det här till ett av de bästa vinerna hittills i år. Ännu är det ungt och oförlöst med mycket kvar att ge men redan nu är det enormt bra.

Parker utnämnde det här till årets vin i Graves, alltså bättre än både Haut-Brion och La Mission. Haut-Brion har jag provat och jag håller helt med, jag tycker till och med hans 93 poäng känns aningens snåla, så bra är det. Dock är det ett vin som nog kan falla mellan stolarna om man ruschar förbi det i en provning och inte är uppmärksam, det är så att säga inte lika lättgillat som tex Mouton, Smith-Haut-Lafitte Larrivet-Haut-Brion ska det  vara, eller Mondotte. Ett ypperligt exempel på begreppet ”terroir” och helt klart den bästa 02'an från Bordeaux jag druckit.

Casalferro 1999

Vilket gott vin! Doften införlivar alla förväntningar direkt. Mognadstoner av svamp, mulljord och läder blandas med pinjenötter, rostat kaffe, mörk bitter choklad, plommon och körsbärskärnor. Lite teblad, citrusskal och julmust (är jag påverkad av årstiden kanske...) kommer också fram.

Smaken har blivit mjuk och inställsam men har fortfarande bra syra och tanniner. Smak av mörk choklad, tranbär, kaffe, örter, teblad, plommon, bigarråer och mynta. Klart fatig, men med balans.

Ett mycket bra och komplext vin i en perfekt mognadsfas med frisk syra, djup och komplexitet. Den här är nog till och med bättre än 97'an. Blandningen är huvudsakligen Sangiovese med en dos Merlot, andelen Merlot har kontinuerligt minskat med årgångarna.

Pernand-Vergelesses 1:er Cru 2002 (Laleure-Piot), Guado al Tasso 1997, Leoville-las-Cases 1994

Pernand-Vergelesses 1:er Cru 2002 (Laleure-Piot)

Nu har den här tappat sin unga feta känsla, eken har helt integrerats och vinet har nått en ny fas.

Lite stum i början men ändå mycket bra med subtil ek, flinta, plommon, fina citrustoner och lite krämig/gräddig känsla.

Smaken är tät med frisk bra syra, mineraltoner, ek, gråpäron, äppelskal och halm. Bra klassisk Bourgogne som ligger lite i en mellanfas.

Guado al Tasso 1997

Första flaskan jag drack av det här i juni var helt enormt bra även om jag föredrar 1998'an som är stramare och lite mer subtil. Den här flaskan är väldigt fruktig i klar nya världenstil med tät mogen frukt, läder, mycket choklad och rostat kaffe, lite örter och körsbär.

Upplevelsen är direkt och okomplicerad vilket gör att den känns lite svulstig vid sidan av Leoville las Cases. Dock är det ett mycket bra vin med stort djup och karaktär. Den är så pass fruktig att den kommer överleva flera år till men jag tror inte den blir så mycket bättre.

Leoville-las-Cases 1994

Eftersom mina 94'or är i en sådan bra fas just nu passar jag på att dricka en till. Doften är öppen och tillgänglig direkt från flaskan. Mycket komplex och finstämd med nyklippta blommor, kaffe, mörk choklad, tobak, gräs, mängder av sten och mineraler, Strålande fin doft.

Smaken är inte så väldans tät men mycket välbalanserad och komplex med tät frukt, mycket cederträ, viol, gräs och kaffe. Ren njutning i mogen klassisk stil med mycket mineralkänsla. En flaska som försvarar sina höga Parkerpoäng.

Chateau Clerc Milon 2001

Clerc Milon ägs av samma falang av Rotschild som äger Mouton och känns ofta som en mini-Mouton i liknande stil men har givetvis mindre av allt. En flaska som provades i höstas var enormt bra, nu öppnar vi en flaska till en söndagsmiddag.

Doften är tydligt utvecklad med mycket stall, läder och bränd jord. Gräs, grafit, viol, cederträ, sötlakrits och mörk dov frukt dyker upp. Väldigt Pauillactypisk doft.

Smaken är medelfyllig, inget kraftpaket, med vediga gräsiga aromer. Den har lite lite frukt för hålla riktigt hög kvalitet, den förra jag provade var ett klart snäpp bättre. Nu är ju förväntningarna höga och det är med det i minnet jag blir lite missnöjd. Bortsett från det är det en mycket bra Pauillac i klassisk stil med en hel del mognadstoner. Fin plommonfrukt, cederträ, gräs, kaffe, svamp och ett uns krutrök fungerar alldeles utmärkt till maten.

Adams Road Chardonnay 2004 (Vasse Felix)

Minns den här som stram och lite stum men med bra utvecklingspotential, det här är första försöket sedan inköpet för drygt 3 år sedan då den reades ut.

Doften är kritig och komplex med honung, flinta, gul mogen frukt, lite gröna äpplen, fat och grönt te. Doften är Chablislik med sin påtagligt kritiga/mineraliga känsla.

Smaken är tät och frisk med balanserade ekfatstoner, ostronskal, halm, honung. Känslan är som att bita i ett perfekt moget äpple, fina citrustoner gör smaken än mer fräsch samtidigt som vinet har nått en väldigt trevlig mognadsfas som ger den lite utvecklade honungsnyanser och toner av mogen gul frukt. Mycket bra Chardonnay och skulle kunna tas för en Chablis 1:er Cru från Pinson eller liknande, den har dock mognat snabbare än en sådan skulle ha gjort. Det här borde jag försöka köpa fler av. Klart bättre än den Grand Cru Vaudesir 2003 jag öppnade nyligen.

Den här cuvéen verkar vara deras svar på en europeiskt influerad Chardonnay medan deras Heytesbury är deras variant av en nya världencuvée, jag föredrar givetvis den här.

Chablis Grand Cru Vaudésir 2003 (J.P. et B. Droin)

Det här riktigt stumt och trist vid öppnandet, den dras även med en unken reduktiv doft som försvinner snabbt som tur är.

Efter en stund öppnar den upp sig med halm, honung, krita och mogen gul stenfrukt. Den blir rätt komplex efter runt halva flaskan men har inte alls det klipp en bättre årgång har.
Smaken är mjuk och inställsam med låga syror för en Chablis, den där superfriska salivretande känslan uteblir. Mjuk vaxig gul frukt med bra komplexitet av krita, gräs och gula äpplen, lite jordig och slapp i hullet. Inte särskilt Chablistypisk men helt ok för 22€.

Aalto 2006

Mariano Garcia fick kicken som vinmakare på Vega Sicilia 1998, året efter skapade han Aalto, med höga ambitioiner. 100% Tempranillo från gamla stockar i Ribera del Duero, fransk ek. Det finns även en supercuvée som heter Aalto Pagos Seleccionado och nyligen skapades ett vitt vin, Ossian av 180 år gamla Verdejostockar med matchande prislapp, det blir ett vin att leta efter nästa gång jag är i Spanien.

Efter en sväng i karaffen doftar det av mosade blåbär och hallon toppat med grädde. Bakom det struktureras det upp av viol, mulljord, sten, lite rök, lakrits och valnöt. Mycket stor, komplex och inbjudande doft med tydliga fat som ändå inte tar över.

Smaken är kompakt med mörk tät frukt, tobak, lakrits, kolaremmar, tjärpastiller och blommor. Visst är det rätt mycket fat och har en modern touch men det är ett väldigt bra och gott vin, betydligt bättre än många andra moderna exklusiva viner från Spanien som tex Roda. Det ska bli intressant att följa det här vinet när det får lite mer ålder och eken blir mer integrerad. 94 poäng av Parker.

Domaine de Trevallon 2006

Domaine de Trevallon skapades av Eloi Durrbacher i slutet av 70-talet och blev snabbt mycket omtalat. Vinet består av 50% Syrah och 50% Cabernet Sauvignon vilket leder till att det klassas som en VdT.

Doften är ungt druvig med lite plufsig röd frukt. Annat som finns är tobak, örter, kaffe och ett litet animaliskt drag. Efter en tids luftning får den lite baconrökiga drag.
Smaken är i linje med doften med primär varm röd frukt. Det är ok bra men inte så värst intressant. Mycket tobak, en del örter och svart te. Det finns inget vidare djup och känns rätt ostrukturerat. Enligt mig ett grovt överprissatt vin, vad är grejen med det här uppskrivna ikonvinet? Men kul att prova.

La Chapelle 1996

Tillbaka från några veckors semester i södra Europa, kändes helt ok att byta svenskt novemberväder mot 27 grader varmt och sol på eftermiddagarna. Nio michelinstjärnor och en massa gott vin var också välkommet. Men nu är det dags att komma igång igen o få upp lite provningsnoteringar.

Till lammracks öppnas en gammal Hermitage, La Chapelle 1996. Doften är medelstor och visar lite tendenser till utveckling. Det finns en krämig smörighet från ekfatslagringen som blandas med tallbarr, röda bär, jord, lite tryffel och stall. Komplex och lovande doft även om jag, som väntat, inte får den upplevelse man borde kunna vänta sig av en Hermitage på den här nivån. La Chapelle har inget vidare rykte för årgångarna på 90-talet och den här ligger i den linjen. Efter bara några minuter kommer mer Syrahtypiska nyanser som bacon och kött fram.

Smaken är bitande syrlig, fruktansvärt hög syra. Vinet luftas i någon timme innan middagen. Efter luftning mildras syran något men den är fortfarande mycket hög, smaken är bra men inte stor på något sätt. Jord, syrliga röda bär, cederträ, stall, teblad och bacon hittas.

Som jag väntade mig håller det här vinet nivå med en bra Crozes-Hermitage på 200-kronorsnivå vilket är undermåligt för en Hermitage, tur att jag betalade mindre än hälften av normalpriset. Hur WS kunde fortsätta att ge det här vinet skyhöga poäng genom hela 90-talet är ett mysterium, tjänstefel enligt mig.

Chateau Grand Mayne 1998

Vinet är tillgängligt direkt vid öppnandet. Mycket komplex doft med lite modernt anslag. Tät mörk frukt med choklad, kaffe, lera, plommon, viol och blommor, eken har integrerats fint. Den har ett parfymerat anslag och ett djup som lyfter den en bit utöver det vanliga.

Smaken är tät men fräsch med bra syra och lagom med tanniner. Långt och läskande vin med underbar komplexitet. Den här flaskan står upp för sina höga poäng den har fått tidigare (93 av både Parker och WS).

Senare på kvällen dricker jag den i glas av mer Bourgognestil än Bordeaux och den känns inte lika bra som då jag öppnade den hemma för att kontrollera att den var korrekt, hmm, undrar om den har stängt ned sig eller om glas och förflyttning har påverkat det. Dock fortfarande mycket bra.

Chardonnay de Vieilles Vignes 1998 (R&L Legras)

Det här är en ren Chardonnay, vilket namnet antyder, från Grand Cru-byn Chouilly. R&L Legras är den bättre av de två producenterna med Legras i namnet.
Den här cuvéen har numera bytt namn till Cuvée Présidence Blanc de Blancs, just nu finns år 2002 i BS för 449 kr. Den här köptes dock för några år sedan för 359 kr vilket är ett riktigt kap.

Stor och utvecklad doft i urtypisk BdB stil. Fina rostade toner lindas in av brioche, mogen frukt, citrusskal, krita, nougat och grapefrukt. Smaken har fin tyngd och komplex lång smak. Den har nått en väldigt fin utvecklingsfas men kommer att bli allt bättre i flera år. Det börjar kännas som om 1998 är en årgång som underskattades när den lanserades, lite som 1988. Det här kändes som ett mycket bra köp för några år sedan, nu är det ett grovt understatement.

Chateau Lagrange 1993

Det här vinet luftas inte då vi inte är säkra på hur den skulle klara det.
Doften är stor och helt tillgänglig vid öppnandet. Mycket mogen med mängder av krut, jord, stall och läder, på gränsen till övermogen enligt mig. Det finns en del frukt kvar men det är de utvecklade krutiga aromerna som tar överhanden.

Mycket intressant och roligt vin att dricka men jag tycker den har börjat tippa över lite. Väldigt klassisk i sin stil.

Smaken har fortfarande en del frukt, den känns inte helt uttorkad. Mycket tobak, ved, mörk frukt. Kul vin även om den är lite trött. Den lyfter faktiskt efter ett par timmar och sitter ihop lite bättre.

Castello di Fonterutoli 2006 (halvflaska)

En halvflaska av Castello di Fonterutoli 2006 fyller två funktioner. Jag får en lagom dos gott vin till middagen innan en fest utan vin (!) samt en bra koll på deras nya årgång. 2006 är en riktigt bra årgång i Toscana. Man kan ju inte lita på vad vinmakarna säger, enligt dem är alla årgångar mer eller mindre bra (förutom 2002), men nu har jag betat av en hel del 2006’or och det bådar gott. Årgången känns lite som en blandning mellan 2001 och 2004, bra frukt som 2004 men lite stramare, i stil med 2001. Ett stort hopp upp jämfört med slätstrukna/fadda 2005.

Doften är ungt kärnig, tydlig men snygg fatbehandling, typiska toner av rostat kaffe, mörk bitter choklad, plommon och lakrits. En kort stund senare kommer bittermandel, blommor och en trevlig krämig känsla fram. Mycket komplext och bra.

Ung stram smak. Fortfarande nästintill helt outvecklad, kärnig struktur där faten ännu ligger lite utanpå. Det behövs bara lite luft för att den ska öppna upp sig och bli drickbar i en insmickrande ungt fruktig stil, Fonterutoli använder mycket fat som ger den en rätt modern känsla men de får det att fungera, åtminstone så här bra år. Några års lagring så kommer det här att bli riktigt bra.
Med åren blir jag allt mindre tolerant med övertydliga toner av nya hårt rostade fat, det här ligger lite nära min toleranströskel men det passerar (16 månader i 70% nya fat, barrique, förmodligen rätt kraftigt rostade). Lite mindre ek hade kanske gjort det här lite mer svårsålt men jag hade föredragit det, trots det är det ett mycket bra vin.

Piaggia Riserva 2005

Det här ger inte så mycket vid öppnandet, stenhårt, men det finns mycket i det som lovar för en bättre framtid.

Väldigt primära aromer med kärnig stramhet. Valnöt, pinjenötter, gräs, ek, körsbärskärnor, tobak, hallon.
Smaken har en fin krämighet som lindar in den koncentrerade smaken med sin ungt kärva struktur.
Efter flera timmars luftning innan maten öppnar den upp sig en hel del och ger ett mer balanserat intryck. Till maten fungerar den väldigt bra då de bråkiga tanninerna mildras. Avslutningsvis ett bra vin som kommer utvecklas mycket bra, kan drickas nu efter rejäl luftning till mat.

Grüner Veltliner Alte Reben 2001 (Bründlmayer)

Det var ett litet experiment jag fick för mig för ett antal år sedan, att spara ett par av de här flaskorna för att se hur de blir med ålder. Nu är det dags för sista flaskan.

Färgen är gyllengul och vinet beter sig väldigt visköst.
Doften är stor med utvecklade honungstoner, bivax, halm, mogen gul frukt, krita, grönt te och kamomill. Komplex och mycket kul.
Smaken är oljig med rätt låg syra men känns ändå balanserad. Komplex och ytterst intressant med liknande aromer som doften gav. Mycket honung. Väldigt gott vin med högst annorlunda karaktär. Det här vinets kvalitet ligger i dess täta och feta struktur.

I jämförelse med den GV av Pichler jag öppnade för något år sedan är den här oljigare och har mindre mineralkänsla men även denna visar att GV utvecklas mycket bra med lagring. Det är läge att fylla på lagret för framtiden.

Espelt Solivent 2006

Jag brukar hålla utkik efter viner från Empordà. Så gott som alltid levererar det området bra kvalitet för pengarna, jag inser att det inte alls syns i mina blogginlägg men det gör jag. Så nu, då Espelt Solivent släpps för ynka 95 kronor är det ett givet köp.

Vinet ger väldigt mycket tobaksnyanser i början, kött, teblad, brända örter och vildhallon kommer upp. Med luft dyker mer mjuk plommonfrukt upp. En mycket uttrycksfull doft med kraft och karaktär, animalisk, jordig och som sagt med mycket tobak.

Smaken är tät och lagom stram, även här mycket teblad, tobak och örter. Välstrukturerat och balanserat vin i en öppen och direkt stil som påminner lite om Priorat fast med ett mildare anslag. Vinet görs av Garnacha (de brukar använda en hel del Samsó där uppe, en lokal variant av Cariñena, men enligt SB är det endast Garnacha). Just nu känns det här som ett av bolagets bästa köp under 100 kronor.

Geheim Rat "J" Riesling Spätlese Trocken 2002

Färgen avslöjar ännu inga tecken på ålder.
Doften är mycket fin med ett kraftigt, tungt, rieslinganslag, inte så mycket skiffer utan mest fruktaromer. Gula plommon, grönt te, ananas, halm, lemoncurd, ingefära, lite krita kommer fram.
Smaken har en del utveckling, den har släppt den unga limeiga syran men har samtidigt kvar alla söta, feta fruktaromer. Syran går nu mera åt citronhållet på ett balanserat sätt. Den öppnar upp sig på ett mycket bra sätt någon timme efter öppnandet, lite dovare, lite stenigare.
Väldigt bra drickfönster just nu även om den nog kommer utvecklas positivt i några år till, når sin topp kring sin tioårsdag skulle jag tro. Det här var riktigt bra, precis vad jag kände för.

Jag minns en magnumflaska, årgång 1994, som var klart trött med uttorkad frukt redan för några år sedan så det känns dumt att vänta för länge med mina resterande flaskor.

Chateau d'Issan 2002

Direkt vid öppnandet är det rätt stumt och intetsägande men efter någon halvtimme i karaff öppnar det upp sig och visar upp en finstämd klassisk doft med cederträ, läder, viol, plommon, tranbär, blåbär, ett uns gräs och animaliska toner. Riktigt trevligt men inte stort på något sätt. Jag saknar lite av den typiska fina blommigheten jag associerar med viner från Margaux.

Medelfyllig smak som ger ett oväntat bra intryck för att vara en 2002'a, mitten är lite ihålig men smaken är komplex och läskande. Röd och mörk frukt blandas med lakrits, ved, gräs och en intressant finstämd kryddighet. Superklassiskt men som sagt utan den där riktigt fina blommigheten. Gott i en okomplicerad stil. Som den är nu behöver man enligt mig inte ens mat till den, mogen men kraft för ytterligare 3-5 års vidare utveckling.
Andra provade för knappt två år sedan med bra betyg.

Meursault 2004 (François Mikulski)

Mikulski gör viner i en rätt modern stil med bra mineralkänsla. Lite rökiga mineraltoner fräschar upp doften av mogen gul frukt, balanserade fat, honung, halm och hasselnötter.
Smaken är rätt tät med tät frukt, komplexa drag av sten, gula plommon, ananas, söta citrustoner som drar mot mandarin. Balanserad syra och intressant stenig karaktär.

Riktigt bra Meursault men som vanligt känns det som om man inte får full valuta för pengarna, men det ligger dessvärre i områdets prissättning. Jag borde sluta köpa vit Bourgogne och endast köpa Chardonnay av Stephane Tissot istället. Det här var den sista årgången med den här etiketten, den nya är hemsk.

La Mondotte 1997

Den här gången har jag tid att dricka det här vinet i lugn och ro. Doften är fantastisk med superkomplex doft av choklad, cederträ, lera, mossa, blommor, krut, sandelträ, nejlika, kanel, hallon, kaffe och ved. Doftspektrumet är minst sagt imponerande. Det här är ett sånt vin som det inte riktigt går att sätta ord på. Det är helt klart modernt i sin stil men klarar utan problem att bära upp alla fat.

Smaken är tät men samtidigt fräsch med hallon, jordgubbar, mjölkchoklad, kaffe, orientaliska kryddor och plommon. Perfekt mogen med lagom stramhet och balanserad syra men den kan nog utvecklas ytterligare flera år. Eftersmaken hänger kvar i minuter.

Det är inte ofta jag dricker så här bra viner och det är verkligen en sällsynt bra vinupplevelse. Fantastiskt vin på alla sätt och största vinupplevelsen hittills i år. Parkers 93-95 poäng känns helt motiverade, den här gången kändes det som 95.

Chateau Cantelys Blanc 2002

För att påminna mig själv om hur bra en vit Bordeaux kan och ska vara öppnar jag en flaska Cantelys 2002, Limbourg 2005 för någon månad sedan höll inte måttet. Cantelys är gjort av hälften vardera av Semillon och Sauvignon Blanc. Sedan familjen bakom Smith-Haut-Lafite köpte egendomen har utvecklingen gått starkt framåt och jag skulle inte bli förvånad om priset på det här sällsynt prisvärda vinet kommer att stiga en hel del i framtiden.

Det här är riktigt, riktigt bra. Sällsynt komplexitet med tyngd och fetma från Semillondruvorna och fräschör från Sauvignon Blancdruvorna. Vit bordeaux i sitt prydno med lagom mycket fatton. Lagom moget och utvecklat, helt intakt utan bokna nyanser. Doft av gula plommon, mogna gula päron, bivax, krusbär, ylle, honung, citrusskal, grönt te och kamomill. Så snygg, så intressant och precis min typ av vin.

Smaken är minst lika bra med koncentrerad, nästintill oljig känsla, det ger nästan en del skiffervibbar. Smaken är tät men samtidigt fräsch, aromerna speglar doften väldigt bra. Den har nog nått sin topp nu enligt mig och jag kommer nog dricka upp resterande flaskor i väntan på årgång 2004 vilka är minst lika bra. Yummy! Limbourg 2005 för ett tag sedan kändes betydligt äldre än den här.

Vosne-Romanée 1996 (Jadot) och Gevrey-Chambertin ” Les Jeunes Rois” 2002 (Geantet-Pansiot)

Vosne-Romanée 1996 (Jadot)
Det här är en bourgogne i klassisk stil med syrliga röda bär, lite gräs, rätt mycket mineralkänsla som drar mot kalk. Jag har inte druckit det här vin tidigare men tror att det nog skulle upplevts rätt obalanserat om det dracks tidigare. Nu har mognaden gjort det trevligt mjukt med fina lädertoner, kaffe, torkade sviskon och lite svamp. Komplex och friskt med bra komplexitet även om det inte lyfter till de riktiga höjderna. Det känns som om vi plockade det vid precis rätt tidpunkt.

Smaken är frisk med mycket citrustoner, gräs, syrliga röda bär, bitter choklad, lite som att tugga på en krita blandat med rönnbär och hallonkärnor. Lagom med ved. Bra och kul men tyvärr så måste man ju upp en bra bit högre för att få riktig toppkvalitet på röd Bourgogne.


Gevrey-Chambertin ” Les Jeunes Rois” 2002 (Geantet-Pansiot)
Efter Marsannay-vinet av Geantet-Pansiot som visade sig så bra öppnar jag en Gevrey-Chambertin av samma producent till ankbröst. Det här vinet har även det en rätt modern touch med söta röda bär, mjölkchoklad, läder, pomerans, utvecklade nyanser av svamp, mossa och kryddor.

Smaken är sötfruktig utan att bli kladdig, mängder av söta röda bär, mjölkchoklad, syran är högre än i Marsannayvinet men har börjat lägga sig en del, det här vinet kommer tjäna på ytterligare några års lagring även om tanninerna redan milda. Ännu ett mycket bra vin men med tanke på att det här vinet faktiskt kostar en del så känns det inte alls lika prisvärt som Marsannayvinet var. De 25-30 liter svamp jag hittade på några timmar skymtar i bakgrunden.

Marsannay ”Champs Perdrix” 2004 (Geantet-Pansiot)

Geantet-Pansiot äger 0,78 hektar i lieu-dit området Champs Perdrix vilket ligger i den södra delen av Marsannay och anses vara bland de bästa områdena inom appellationen. Druvorna handplockas, avstjälkas helt och får mogna på 30% nya ekfat, ingen filtrering.

Marsannay ligger längst norrut i Côte de Nuits och dras ofta med en kartig känsla, framförallt från lite svalare år, även från bra producenter som Bruno Clair. Med i det i åtanke är det här vinet extra imponerande för ett vin på villagenivå.

En direkt, djup och fint parfymerad Pinotdoft slår emot en helt utan kartiga gräsnyanser. Mogna söta röda bär blandas med utvecklade aromer av svamp, läder, mossa, blommor, sötlakrits, kaffe och mjölkchoklad. Klassisk doft med tät fin frukt samtidigt som den inte känns övergjord på något sätt. Klart bättre än dess modesta appellationsbeteckning indikerar.

Det ligger längst söderut, endast någon halvmil ifrån Gevrey-Chambertin, och hade jag provat det här blint hade mina tankar nog gått mer åt det hållet än det enklare Marsannay. Jordmånen är dessutom fossilerade ostronskal liksom i många Grand- Cru-områden, mycket bra förutsättningar.

Smaken är mjuk och komplex i klassiskt snitt med smultron, vildhallon, kryddor, svamp, choklad och lite kaffe. Milda tanniner och rätt låg syra gör den helt tillgänglig och lättdrucken. Okomplicerat god som en välgjord mogen amerikansk Pinot fast samtidigt genuint burgundisk utan deras höga alkohol eller syltiga känsla. Det är möjligtvis det som visar att den kommer från ett lite lägre aktat område, avsaknaden av motstånd, den är trots sin ringa ålder perfekt mogen och bör nog inte lagras.

Men vad gör det, i sin prisklass (ca 235 kr) finns det inga andra röda Bourgogneviner jag kan komma på som slår den. Tollot-Beauts viner tillexempel på samma prisnivå har inte en chans. Geantet-Pansiots viner har givit mersmak, till helgen blir det en av deras Gevrey-Chambertin till anka och nyplockad skogssvamp.

Hermitage ”Marquise de la Tourette” 1996 vs Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1994

Hermitage ”Marquise de la Tourette” 1996
Det här vinet provade jag senast i mars 2005. Då var den helt inne i sin tunnelfas och var mest snipig med obalanserad syra och minimalt med fruktaromer.

Nu har äntligen tagit sig ur den fasen och har uppnått en trevlig mognad. Har fått lite kött på benen med stor aromatisk doft av lite syrliga röda bär, chark, citrus, rökiga stentoner och brända örter. Mycket rönnbär, hallon och lite korint.
Smaken är frisk med bra tyngd, lång och smakrik med röda syrliga bär i urtypisk Syrahstil. Komplext och bra men jag tror att några år till kommer göra susen. Den var helt klart bättre än Chapoutiers dito från 1994.

Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1994
Det här vinet har alltid varit en besvikelse, stum och ointressant så jag har sparat sista flaskan tills den bara måste vara ute ur sin mognadstunnel.

Det tar några minuter innan den visar upp sig och det är helt klart den bästa flaskan hittills. En tät krämig doft med ekfat, röd frukt, kaffe och lite mörk bitter choklad, gräs och ett uns köttig rökighet. Den har dock inte närmelsevis den stora aromatiska anslaget som Delas Hermitage visar upp. Den är fortfarande rätt stum och skulle vara svår att plocka som en Hermitage om den dracks blint.

Smaken har en skön tät känsla med lite vedig smörkolakänsla. Plommon, rönnbär och hallon dyker upp men den saknar riktigt djup. Bäst hittills av mina flaskor men en Hermitage ska vara mycket bättre än så här.

Maritávora 2006

På grund av en liten semester på iberiska halvön då jag marinerat mig själv i Albarino har det blivit ett längre uppehåll av inlägg. Men nu ska jag försöka få tillbaka lite kontinuitet. Först ett vin från nyss nämnda halvö.

Maritatávora 2006
Det här vinet prissänktes nyligen från sitt helt ok pris på 199 till 139 kr vilket gör det till ett superfynd enligt mig. Bättre vitt vin än så här går inte att få från Douro-dalen. Inhemska druvor som Viosinho, Códega do Larinho och Rabigato odlade i en ”field-blend” på över 100 år gamla stockar är råmaterialet. Fantastiskt att det finns den här typen av vin. Produktionen är extremt liten på 2400 flaskor.

Av detta har de gjort ett modernt vin av uråldriga stockar i en minst sagt intressant stil med tät frukt, bakelit, stenfrukt, en hel del ek som gärna hade fått tonats ned enligt mig (nya franska fat enligt deras hemsida). Känns som sent skördad med tung fet frukt, ekfat, jästa brödaromer dyker upp och en del citrusskal.

Smaken är tät med lite oljig känsla, ekfaten kommer fram igen, plommon, gul frukt och rågummitoner kommer fram. Mycket bra och intressant vin som står ut över det vanliga med sin egensinniga karaktär. Just nu en personlig favorit, mycket bra!

Radici Taurasi Riserva 1999 (Mastroberardino)

Den här flaskan är ännu bättre än den förra med helt intakt frukt. Den örtiga och lite vediga plommonfrukten blandas fint med mer tertiära aromer som läder, stall, tegel och jord, det finns även balsamvinäger, teblad, nejlika och andra kryddor.

Smaken är av typiskt snitt med frisk syra, körsbär, bittermandel, bra fruktighet av plommon, slånbär och kaffe. Den förra flaskan hade aningens uttorkade drag medans den här är helt intakt med perfekt mognad och en fin komplex mjuk fruktighet. Riktigt, riktigt bra.

Pinot Noir Reserve 2005 (Yering Station)

Yering Station gör Pinot Noirviner som tilltalar mig mycket med bra syra, de är aldrig sötfruktiga eller överekade. Vinmakaren Tom Carson har arbetat i Bourgogne och hans kallklimatsviner har en väldigt burgundisk känsla. 12 månader på franska ekfat, rostningsgrad eller hur stor del som var nya framgår inte. Det här är deras främsta Pinotbuteljering, släpptes visst på systembolaget för ett par år sedan.

Jag öppnar den utan att fundera så mycket, stoppar ner näsan och vaknar abrupt till. Jösses vad bra det här är. Underbar komplexitet, fin tät Pinotfrukt i många lager. Sandelträ, mossa, blommor, vildhallon och en lagom dos ek träffar alldeles rätt i min Pinothjärna.

Smaken är fräsch och lagom stram, balanserad frisk syra, burgundisk som sagt. Djup fin frukt av söta röda bär, choklad, pomerans, kanel etc. Den superrena raka pinotfrukten skyddas klokt nog av skruvkapsyl, den här typen av vin tjänar på det.

Så långt ifrån den generella bilden av Australien man kan komma.

Havens Bourriquot 2004

Det här är Havens premiumvin av huvudsakligen Cabernet Franc, rätt ovanligt för att vara Napa. Den uppenbara förebilden är Cheval Blanc. Förutom 70 % CF är resten Merlot.

Doften är fruktig men inte så sötfruktig som många andra Napaviner, det här har en rätt återhållen stil för sitt ursprung. Örter och mörka bär som slånbär blandas med pomerans, plommon, en del ekfat, mynta, tobak och choklad. De vegetabiliska CF-tonerna tar inte överhanden utan ligger mest bakom som en krydda. Det är verkligen en nyansrik och intressant doft som blir allt bättre med luftning.

Smaken är smakrik men fräsch med örtig plommonfrukt, körsbär, slånbär, kaffe och citrusskal. Det är en mycket komplex smak med intressant palett och bra längd. Visst är anslaget lite amerikanskt men den känns inte påträngande sötfruktig.

Det här är ett sånt vin man hittar någonting nytt i varje gång man stoppar ner näsan i glaset. Mycket bra och än en gång tycker jag att det är ett av de mer intressanta vinerna från USA på marknaden. Andra har provat för ett tag sedan med lika gott resultat. Jag tror det här vinet har framtiden för sig så jag lägger ner några flaskor, ett av ytterst få viner från USA jag köpt på mig.

Polish Hill 2003

Polish Hill är den vingårdsbetecknade Riesling av Grosset som anses vara deras bästa buteljering. Clare Valley är ett av de främsta områdena i Australien för Riesling, dess svala klimat lämpar sig ypperligt för den här typen av vin.

Med sex år på nacken har vinet utvecklats en hel del. Mycket skiffer, gummi och sten dominerar doften. Supertypisk Riesling som också ger lime, grape, gråpäron, en del mogen gul frukt, rött äpple, ingefära och krusbär. Mycket komplex och bra.

Smaken är rejält frisk med mycket citrus, stenig mineralitet, rabarber, krusbär och grönt te. Den har ingen druvig fetma kvar utan känns mest frisk och stenig så jag tror inte de inte kommer bli bättre med ytterligare lagring. Kvarvarande flaskor kommer drickas upp inom ett par år, möjligen kan det vara kul att spara en flaska extra länge för att se vad som händer. Fick 92 poäng av WS när det begav sig.

Osar 1999

Det här är Masi's projekt då de började använda den uråldriga och nästan utdöda druvan Oseleta. Består endast av Oseleta och lär därmed vara det enda vin gjort uteslutande av den druvan. Druvorna får hänga kvar på stockarna långt efter normal skörd, alltså gjort enligt passerillagemetoden vilket är en egenskap som Oseleta visst klarar av ovanligt bra. Det driver givetvis upp upp mognaden rejält, samt alkoholen. Sedan lagras det två år på hårt rostade fat. Låter det som min typ av vin, nja.

Det är det inte heller. Doften har mycket russinkänsla, fat och känns rätt kloggigt i största allmänhet. Smaken är även den tät och kompakt med vedig torr smak, den saknar fräschör. Helt utjäst dock så det finns ingen störande restsötma som i så många Amaroneviner, det är bra. Körsbär, russin, fikon, mörk choklad och mer vediga nyanser kommer fram. Inte ett dåligt vin men i en stil som inte tilltalar mig alls.

Castello di Brolio 1999

99'orna från Toscana tycker jag har börjat bli mogna så jag såg fram emot att prova den här igen.



Färgen avslöjar inte så mycket mognad men doften har en del utveckling med colanappar, lite svamp och läder. De typiska kärniga lite brända nyanserna finns också samt rostat kaffe, mörk bitter choklad, en hel del vediga ekfatstoner och vanilj.
Smaken är mjuk, ekig, dov frukt som plommon blandat med körsbär, kaffe, mörk choklad och vanilj. Det har inte det riktiga klippet eller fräschören som jag mindes den. Bra men inte så bra som den borde vara. Den fick rätt klart stryk av en, billigare, Brunello från 2001 bredvid.
　

Chateau Rieussec 1998

Det här vinet släpptes på SB för några år sedan för 199 kr för en en halvflaska, bra pris. Vinet består huvudsakligen av Semillon 90 % samt 7 % Sauvignon Blanc och 3 % Muscadelle.

Vinet är nu helt moget med fin djup gyllengul färg. Doften är tät med mängder av saffran, torkad tropisk frukt, lim, honung och apelsinskal.
Smaken är mycket tät med utvecklade honungstoner, tropisk frukt, mycket saffranstoner samt ingefära, grönt te och citrusmarmelad. Mycket komplex, tät och simmig. Den är så utvecklad att syran har lagt sig en hel del och kvarvarande flaskor bör nog drickas upp inom några år. Med tanke på att det här ses som ett mellanår är det riktigt imponerande. Yummy!

Les Calcinaires 2008

Det här är Domaine Gauby’s enklaste vin gjort på 50 % Muscat, 30 % Chardonnay och 20 % Maccabeu. Ingen ek.

En blommigt fruktig doft i Muscattypisk stil är det första jag tänker på. Bakom den finns en fint mineralig ton och en del mer feta nyanser. Gröna äpplen, gula plommon, sten, grönt te, apelsin och anisfrön är inslag i doften. Ett vin i en frisk och fruktig stil med bra mineralkänsla.
Lång och smakrik, ett riktigt sommarvin. Inget stort vin på något sätt men friskt och oväntat mineraligt för sitt ursprung. Riktigt bra.

Saturne 2006

Olivier Pithon är en vinmakare helt rätt i tiden. Han är Domaine Gauby’s adept och lyckades med hans hjälp hitta förstaklassig vinmark i Calce nere i Roussillon. Druvorna är Grenache, Carignan och Syrah från 60-åriga stockar. Importören Wine Trade är en relativt ny aktör på markanden som vänder sig främst till restauranger som söker den här typen av nytänkande viner. Liksom Gauby är han inte bara ekologisk utan följer även biodynamiska läror. Resultatet är mycket bra men jag hade föredragit att han svavlade vinerna innan buteljering, det skulle göra vinerna lite renare och de skulle även tåla lagring vilket är tveksamt om det här kommer att göra (se bara på Barrals viner vilka är i samma stil). Han är för övrigt bror till Jo Pithon, duktig vinmakare i Loire.
Mycket fruktigt vin med både moderna och bonniga drag. En kärnig fruktighet som drar åt hallonkärnor blandas med stall, läder och lite balsamiska nyanser. Det finns även en sötfruktig känsla som ger vinet en lite modern touch. Kött, örter och gummi visar sig också.

Mycket personligt och karaktärsfullt i en stil som borde tilltala vindrickare som tycker om Barrals viner. Det här känns dock lite renare och inte riktigt lika extremt. På grund av att Olivier Pithon liksom Barral följer biodynamikens vidskepliga läror så är det nog som sagt inte någon idé att spara ett sånt här vin mer än ett par år då de kan falla ihop oväntat snabbt. Mycket kul och välgjort vin.

Taberner 2005

Vilken käftsmäll det här vinet ger. En supertung doft av kött, ekfat, kaffe, vildhallon, mjölkchoklad och extremt täta fruktaromer slår emot en. Allt annat än subtilt.

Undrar vad restsötman är i det här vinet? Att dricka det här på fri hand är gott men matvin är det då inte. Ett absurt vin på alla sätt men samtidigt enormt komplext. Ren Syrah från Cadiz i södra Spanien och extremt på alla tänkbara sätt, de ska ha tonat ned fruktintensiteten i de senare årgångarna men det lär fortfarande vara en fruktbomb.
Kompakt smak med tung fet frukt packat med rostat kaffe, choklad, ekfat, vanilj, rönnbär, tegel och pomerans. Som ackompanjemang till ost istället för port är det nog perfekt men annars känns det inte så lite överdrivet. Extra allt! Tidigare då det var yngre upplevde jag det som mer balanserat, nu med mer utveckling och lägre syra blir det väl mycket av det goda.

Höga poäng av diverse amerikanska recensenter, men vad säger det, mer om dem än om vinet, fast ändå inte på något sätt. En upplevelse är det i alla fall. Jag skulle kunna servera det här till väl valda bekanta som förmodligen skulle hävda att det är det bästa vin de någonsin druckit men jag är inte en av dem. Men kul är det, ambivalent upplevelse.

Paleo Rosso 1999

Det här vinet görs av Le Macchiole i Bolgheri, samma producent som gör de än mer exklusiva Syrah- respektive Merlot-baserade vinerna Scrio och Messorio. Vinet består av 75% Cabernet Sauvignon och 25 % Cabernet Franc, en druvblandning som senare har ändrats och från och med årgång 2001 är det ett rent Cabernet Franc-vin. Jag har inte provat någon årgång av Paleo sedan den förändringen men det ska visst vara till det bättre.

Först får jag en lätt volatil känsla med balsamiska stråk. De volatila syrorna försvinner snabbt med luftning, örtig cabbig frukt samsas med ursprungstypisk känsla av körsbär och bittermandel. Även lakrits, cederträ, gräs och svart te. Kanske lite endimensionell (alltså för vad man väntar sig av producent, område, ålder etcetera).

Efter en knapp timmes luftning lyfter det en hel del och får tätare lite sötaktig plommonfrukt. Den känns klassiskt skolad utan någon vaniljig ek eller hög alkohol utan mer stram och örtig, som en blandning mellan Bordeaux och Toscana.

Smaken är fräsch och tät med mycket viol, lakrits, kaffe och örter. Lagom syra i typiskt Italienskt utförande men samtidigt så mogen att den har fått en viss avrundning. Lagom stram och trevligt nog helt utan modernt ekiga smörkolanyanser. Riktigt bra vin med tät frukt och komplex parfymerad karaktär, framförallt efter ett par timmars luftning. Stramare och mer europeiskt Cabernettypisk än Guado al Tasso som har mer moderna drag.

La Mondotte 1997, Furmint Dry 2006 (Szepsy), Schnebly Redland’s Dry Avocado Wine och Casa Sala Gran Reserva 2004 (Freixenet)

Samlar ihop lite noteringar från förrförra helgen då det vart vin och mat i överflöd. Blandningen av viner/drycker var minst sagt annorlunda.

La Mondotte 1997
Ett uppskrivet garagevin från den underskattade årgången 1997. Det här består av ca 75 % Merlot och 25 % Cabernet Franc, extremt lågt uttag, jäst på sin fällning, lagrad på endast nya ekfat i 12-18 månader, hela paketet alltså.

Doften är förförisk med en parfymerad ton i stil med en nyklippt bukett vårblommor, choklad, blyertspenna, cederträ, rost, örter, tät frukt med både vildhallon och mörkare frukt som plommon och slånbär. Åldern och den lätta årgången märks med en lätt ljusning i kanten av glaset och utvecklad karaktär. Mycket komplext och gott vin.

Mycket bra men årgång 1999 som jag har lyckats prova tidigare var ett snäpp bättre och tätare. Den nedre delen av Parkers poäng (93-95) känns mest rimlig. Hittades för runt halva SB’s pris och jag var tvungen att köpa några. Oftast ser man det här vinet skrivas ut med Chateau i början vilket är fel, Comte Stephan von Neippberg tog bort det då dess ”Chateau” är en liten enkel byggnad i ena änden av vingården. Konstigt att BBR, 1855, systembolaget med flera inte har fattat det.

Vad som är lite förvånande är hur cabbig den känns, till och med S som har en mycket stor erfarenhet av Bordeaux (bland annat…) är inne på vänstra stranden, velar mellan Saint Julien eller Pauillac. Vi kommer än en gång in på årgång 1997 i Bordeaux och det visar sig att han nyligen provat Pichon-Lalande 1997 några dagar tidigare och var liksom jag helt lyrisk.

I Allt om Vin höstsammanställning för några år sedan minns jag att de kallade det här vinet för buljongtärning, ett starkt argument för att de skall börja prova vinerna blint. Ingen som provar det här blint skulle sabla ner det och kalla det buljongtärning.

Furmint Dry 2006 (Szepsy)
Mineralig och stenig doft som följs åt av mogen gul frukt, bakelit, gråpäron, bra men inte på den nivå jag väntade mig.

Szepzy är en extremt välrenommerad producent som tillverkar underbara moderna söta tokajerviner men det här håller bara precis måttet. Medeltät smak med citrus, bokna äpplen, bakelit och citrus. Bra men inte mer vilket inte kändes ok med tanke på priset, dock mycket lärorikt. Han söta viner håller däremot världsklass.


Schnebly Redland’s Dry Avocado Wine
Det här är en dryck från Floridas träskområden gjord av avokado. Hur gör man egentligen en dryck på avokado, jäser man själva fruktköttet? Finns det tillräckligt med socker i avokados att jäsa det till ett vin?

Det här måste vara en av de mest udda drycker jag provat. Trots mina skeptiska farhågor verkar det faktiskt vara en kommersiell produkt. Det här motsvarar mycket oväntat rent kvalitetsmässigt ett ok vin i 75-80 kronorsklassen, inte bra men ändå imponerande. Citrusbetonad smak med gul frukt, gräs och lite päronsplit, helt ok, smakar inte alls avokado.

Casa Sala Gran Reserva 2004 (Freixenet)
Den här Cavan är Freixenets bästa produkt vilken görs helt separerat från deras övriga massproduktion av enklare bubbel. Allt görs för hand av frukt från en separat vinodling med optimalt läge, gamla vinstockar etcetera, vinet får sedan ligga på sin jästfälling tills flaskorna ska skickas ut till försäljning.

Tät doft med tydliga inslag av lång lagring på sin jästfällning med mycket brödtoner. Ovanligt kraftig i ren stil för en Cava, lite dova jordiga nyanser finns det dock, mogen frukt, citrus och lite rostade nötter. Smaken är ovanligt tät med bra fruktintensitet och en fin mineralkänsla, nougat, citrus och rostat bröd kommer fram även här. Det här kan nog vara den bästa Cava jag druckit men då kostar den också som en medelbra Champagne vars finess den inte når upp till. Kul vinupplevelse.

Det kom även fram ett tetrapack av jäst stomjölk från Mongoliet vilket var ännu äckligare än det låter, rekommenderas inte annat än för kuriosavärdet.
En del andra viner passerade mer obemärkta men några fler noteringar kanske kommer längre fram.

Riesling 2006 (Bernard-Massard)

Côtes de Gravenmacher är en nordlig del av appellationen Moselle Luxembourgeoise i Luxemburg alldeles på andra sidan av Tysklands Moselområde. Det finns flera likheter med deras viner. Möjligtvis är det här lite fylligare än ett moselvin, helt utjäst och snustorrt vilket de inte brukar vara.

En mild druvtypisk doft av grapefrukt, rött äpple, citrongräs, gråpäron och ett uns skiffer är vad jag hittar hos det här vinet. Den har en helt ok komplexitet men är lite ungt outvecklad.


Smaken är som sagt torr och krispig med lite ung bitterhet, gröna äpplen, lime, grape och krusbär. Hittade den för ca 120 kr vilket får ses som ett bra pris för kvaliteten, det är synd att det inte tas in sånt här på SB. Det här skulle inte skämmas för sig i en jämförelse med liknande tyska viner i samma prisklass.

Cabernet Sauvignon Reserve 2006 (Claremont)

Australien har det största antalet olika jordmåner av alla världens vinländer, alltså vinlandet med flest olika ”terroir” med andra ord. Coonawarra är ett av de mest distinkta. Här är jorden röd av järnmalm vilket lämpar sig ypperligt för maskulina Cabernet Sauvignonviner. Resultatet blir Australiens motsvarighet till Pauillac.
Den karaktärsfulla jorden kallas för ”Terra Rossa” och levererar en distinkt jordmånskänsla i nivå med Chablis eller Champagne. För att koppla vidare till dessa områden består grunden, under det övre järnhaltiga jordlagret, av en porös kalkhaltig jordmån. Att de själva ser Coonawarra som en kvalitetsindikator tycker jag mig kunna läsa ut från etiketten då det är det som är mitt i blickfånget.

Det här vinet dracks huvudsakligen alltför oluftat. Det börjar rätt enkelspårigt och endimensionellt. Medeltät röd och mörk frukt med ett uns lakrits och teblad. Efter ett par timmar i karaff kommer den typiska Coonawarrakaraktären av örter och järnmalm fram. Även mynta, basilika, vanilj och te kommer fram allt tydligare. Det är ett bra vin men håller inte riktigt måttet för vad den kostar, Wynn’s motsvarighet krossar den här. Varför försvann den från hyllorna?
Möjligtvis kan den lyfta med några års lagring med tanke på hur mycket bättre den blev med luftning. Försluten med skruvkapsyl för övrigt.

Vosne-Romanée ”Clos de la Fontaine” 2002 (A.-F. Gros)

En mycket fin Pinotdoft osar upp med ett antal extra komponenter som lyfter det här vinet en bit ovan de andra röda Bourgogner jag druckit på senaste tiden. Förutom en tät doft av röda bär finns kryddor som kanel och nejlika. Sandelträ, ceder, jord, blommor och lite mjölkchoklad kommer också fram. Det tar dock runt tre timmar innan det verkligen lyfter då frukten blir alltmer komplex och balansen mellan frukt och syra sitter ihop riktigt bra. Då, efter rejäl luftning blir vinet mycket bra med ett fascinerande doftspektrum. Syran är markerad som den ska men helt i fas med övriga komponenter. Mycket bra och komplext vin med ovanligt bra djup, den behöver dock lagras ytterligare några år.

Frostline Riesling 2004 (Jack & Knox)

En rätt utvecklad druvtypisk doft slår upp med grape, rött äpple, citrongräs och ingefära. Det finns ett litet mineralstråk men det är mindre än motsvarande variant från tex Australien. Det är också från Australien jag hade gissat vinet kom ifrån om jag fått den blint. Frisk och smakrik men saknar den riktiga tyngden för att vara riktigt kul, motsvarande från Australien i samma prisklass är betydligt bättre (prissänkt till 129 kr från 169 kr för några år sedan).
Det här är rätt överlägset den bästa torra Riesling från Sydafrika jag druckit, tyvärr säger det inte så mycket

Jag drack en annan årgång för ett drygt år sedan på Jardine i Kapstaden, då rankad som Sydafrikas näst bästa restaurang (samma plats i år efter La Colombe). Det är svårt att hitta ett smakrikt vin med bra syra och utan ek i Sydafrika så det kändes som det bästa valet.